Nu borjar jag langta hem. Inte for att jag inte har det bra har, for det har jag verkligen. Tiden har borta med Pernie har varit den basta. Basta landerna och basta reskamraten, sa det kan inte bli mycket battre! Men tanken pa att snart kunna ligga i min egen sang med duntacke istallet for ett lakan och kunna sova en hel natt istallet for att vakna cirka fem ganger per natt av att du ar orolig for att det kryper en kackerlacka pa dig, ja, for det ar det jag gor, gor mig glad. Jag saknar min garderob och mina vanner (fast att jag har en av dem basta har). Jag saknar min familj.

Men samtidigt vill jag inte komma hem just nu. Jag vet inte hur allt kommer att bli och det stor mig. Och jag vet heller inte hur jag vill ha det. Men det jobbigaste just nu ar att jag inte kan sluta tanka pa det... Men jag ska verkligen njuta av tiden vi har kvar har for jag vet att jag kommer att sakna den nar jag ar hemma igen. Och jag vet att allt kommer att bli bra med allt, for det blir det alltid!

Nu ska jag och Pernie kolla pa skrackfilm och dela pa en fried rice, for pengar ar nagot som vi inte har kvar! Och det saknar jag ocksa, en inkomst!

Forresten kanske vi forflyttar oss upp i bergen till en stad som heter Ubud. Vi tankte komma ifran den hektiska delen av Bali och bara relaxa. Later som en underbar ide. Men en veckas plugg till vid Kute beach ska vi nog klara av.